Jag är hemma igen.Jag har massor att berätta. Men jag tar det i min takt och skriver när jag måste, vill eller när det känns safe, helt enkelt.

Utskriven från slutenvården och har gjort PTSD-utredning, med diagnos ”Akut PTSD* (Post-Traumatic-Stress-Disorder)”, dvs jag återupplever traumatiska händelser, från tiden i missbruk, som jag inte längre kan förtränga.

- Jag är i akut behov av behandling, people! Jag har äntligen insett vikten av, att göra upp med mitt förflutna, en gång för alla!

…ESCAPE, doesn’t even exist no longer!

________________________________________________________

*Symptom PTSD

PTSD yttrar sig som regel genom att personen är överdrivet vaksam, spänd och uppmärksam på nya trauman (hyperarousal), och att personen blir undvikande. Återupplevande är ett vanligt symtom: händelserna gör sig ofta påminda genom drömmar om natten, och flashbacks eller fantasier i vaket tillstånd (fix idé), varför det som regel är svårt att mentalt släppa det inträffade. Därav följer att de drabbade ofta blir likgiltiga inför sin omedelbara omgivning, blir känslokalla, får koncentrationssvårigheter, drabbas av anhedoni och att de isolerar sig. Vid mötet med andra kan de på grund av den höjda vaksamheten och stressen, utan mycket stimuli bli aggressiva, panikslagna och ångestfyllda. Många lider av sömnproblem, depressioner, andra stressrelaterade störningar, eller missbruk vid sidan av PTSD.

Människor kan reagera mycket olikartat på trauman, enligt stress – sårbarhetsmodellen. Olika personer som är med om samma händelse drabbas inte av samma störning till dess följd. De som drabbas av PTSD får ofta en akut stressreaktion eller personlighetsförändring innan PTSD bryter ut, och personerna är ofta redan något neurotiska. PTSD bryter ut inom sex månader efter traumat. För andra kan trauman leda till exempelvis personlighetsstörningar, som regel varaktig personlighetsförändring till följd av katastrofartad upplevelse^.

Det är inte ovanligt med en samsjuklighet mellan PTSD och psykos (hysterisk, eller reaktiv psykos). Sådana psykoser utmärks framför allt av positiva symtom (hallucinationer, vanföreställningar, tankestörningar), och har ett samband med dissociation och negativa förväntningar.

Källa: Wikipedia

________________________________________________________

Bloggar etiketter: ångest, att leva med ADHD, beteendemönster, bilder, flashbacks, förvirring, fysisk smärta, insikter, konsekvenser, mitt krig, psykisk ohälsa, PTSD, sjukhus, smärta, trasig, Trauma

Jag är utmattad till gränsen för vad jag pallar med nu och igår kom den oundvikliga kollapsen!

Nerverna, musklerna, hela min kropp, bara knöt sig och jag hade inte en suck att värja mig. Sammanbrottet var ett faktum och nu finns det inga ansikten i världen, att gömma mig bakom:

- Korten ligger på bordet, med framsidan uppåt och jag är så fett synad, people! Jag förlorade kriget mot mig själv!

- Jag är i så dåligt skick nu, people, att jag inte ens kan äta och min ork är snart helt slut!

Idag skall jag träffa min Socialsekreterare, mitt bostöd, min samtalskontakt (Nurse Pax) och mitt personliga ombud (Angel), för att hitta en lösning… Jag kommer att behöva vara ”någonstans där jag får hjälp, vård och uppsyn”, vad det nu kan innebära?

Men jag anar, att en tvångsomhändertagning, inte ligger så långt borta nu och jag är beredd att överlämna mig helt i deras händer…

…för jag kan inte reda ut, knyta upp eller ens få tag i alla trådar och trassel, som liksom lagt sig, som en kupa över hela min tillvaro!

- Jag kapitulerar igen och erkänner min maktlöshet!

Jag har inte orkat skriva här på bloggen, på länge nu och det är, även det, en konsekvens av Endometriosens framfart och efterdyning, i mitt fysiska, såväl som mentala tillstånd.

Jag läste precis ännu en tragisk historia, om ett uppfuckat liv, på grund av oupptäckt och obehandlad Endometrios och jag gråter, people, jag gråter över hur illa förfarna, många av oss har blivit, enbart för att Svensk sjukvård inte har tagit Endometrios på allvar, så som de flesta andra länder, faktiskt gjort/gör!

Vårdens inkompetens vid behandling av sjukdomen endometrios gav en bitter eftersmak. Ulrika Westerlund undrar vilket ansvar kliniker egentligen har för patienters hälsa.

I en tidigare artikel, på RFSU’s hemsida, skriver hon:

Jag är inte ensam om att inte ha fått någon hjälp av sjukvården. Sverige har hittills saknat en specialistklinik för behandling av endometriospatienter, något som många andra europeiska länder har haft länge. Men sedan oktober 2009 finns endometrioscentrum vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Margita Gustafsson är en av läkarna.

Vad är det största problemet inom vården idag för endometriospatienter?

– Okunskapen hos läkarna. Allmänläkarna känner ofta inte ens till sjukdomen, vilket leder till att det är väldigt vanligt att kvinnor sökt hjälp i många år utan att få någon hjälp alls. Också bland gynekologer är kunskapen bristande, många hinner inte uppdatera sig på ny forskning som finns om sjukdomen och ger därför inte sina patienter den bästa behandlingen.

– Attityden till endometrios hänger ihop med attityden till andra smärttillstånd hos kvinnor, som till exempel vestibulit. Kvinnornas smärtupplevelser respekteras inte.

– Det här leder till att det är mycket vanligt att kvinnor går med sjukdomen i upp till tio år innan de får en diagnos och därmed behandling. Det är väldigt problematiskt eftersom risken för verkligt handikappande symtom ökar ju längre man väntar. En patient med svår mensvärk i tonåren kan i tjugoårsåldern börja få värk också vid ägglossning och ännu några år senare ha närmast konstant smärta, säger Margita Gustafsson.

Jag skrev en lång kommentar, på den första posten och jag postar den i sin helhet, även här på min blogg, för att den är VIKTIG!

Se föregående post!

__________________________________________________________

Bloggar etiketter: biverkningar, bloggande, Endometrios, fysisk smärta, insikter, konsekvenser, livet, mediciner, mitt krig, psykisk ohälsa, trasig

Jag läste precis ännu en tragisk historia, om ett uppfuckat liv, på grund av oupptäckt och obehandlad Endometrios och jag gråter, people, jag gråter över hur illa förfarna, många av oss har blivit, enbart för att Svensk sjukvård inte har tagit Endometrios på allvar, så som de flesta andra länder, faktiskt gjort/gör!

Vårdens inkompetens vid behandling av sjukdomen endometrios gav en bitter eftersmak. Ulrika Westerlund undrar vilket ansvar kliniker egentligen har för patienters hälsa.

Två dagar efter Stockholm Pride 2010 kom jag till Södersjukhuset i Stockholm för en efterlängtad och sedan länge inplanerad operation. Jag sövdes vid halv åtta-tiden på morgonen och kvicknade till sex timmar senare. Då hade läkarna hunnit med både ett ingrepp inne i livmodern och en titthålsoperation. I rapporten från operationen framgår att det inne i livmodern bland annat fanns ett så kallat »septum«, en vägg i livmodern som gör den helt eller delvis delad. Under titthålsoperationen upptäckte läkarna sammanväxningar bland annat mellan tarmarna och bukväggen och mellan tarmarna och livmodern. De såg också en endometriosförändring vid urinblåsan.

»I Sverige beräknas cirka 200 000, alltså tio procent av alla kvinnor i fertil ålder, vara drabbade av endometrios.«

Den här operationen hade jag själv bett om och drivit på för att få. I februari 2010 hade jag för första gången fått komma till en specialist på endometrios, en sjukdom som jag haft symtom på sedan tidiga tonåren. Min diagnos hade jag dock inte fått förrän jag nästan 30 år gammal drabbades av en brusten äggledare till följd av ett utomkvedshavandeskap och opererades akut i juli 2002 i New York, där jag befann mig på semester. Då hade jag aldrig hört talas om sjukdomen. Ingen läkare hade varit i närheten av att förstå att min svåra mensvärk var ett tecken på en sjukdom, som borde behandlas.

Ingen läkare hade heller förstått att det fanns en förklaring till min ofrivilliga barnlöshet. Utomkvedshavandeskapet var ett resultat av en provrörsbefruktning, som jag hade fått göra på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Ingen gång under den process som ledde fram till provrörsbefruktningen var det någon som tittade på kopplingen mellan min svåra mensvärk och barnlösheten.

Min kommentar:

Tack för din ärliga berättelse, om ett liv med ständig smärta, ovisshet, famlande i en, minst sagt, förvirrande vårdkarusell, din barnlängtan, alla misslyckade försök att bli gravid och de konsekvenser du får lida av idag (förmodligen i resten av ditt liv)!

Starkt, modigt och självutlämnande!

Jag känner igen mycket, av mitt eget liv, i din berättelse och kan bara instämma i din kritik gentemot Svensk sjukvård och den inkompetens som råder kring Endometrios, behandling och diagnostisering av sjukdomen.

Jag sökte akut vård, för mördande smärtor i underlivet, första gången, när jag var 14 år. Fick svar att jag hade en inflammation i livmodern och behandlades med antibiotika.
Sedan dess, 1989, och fram till sommaren 1010, då jag fick diagnos Endometrios, har jag opererats flera gånger, pga sk choklad-cystor som vägrat brista av sig själva (i stl allt mellan 5 & 11 cm radie) och krävt akuta ingrepp.

Inte en enda gång, nämndes Endometrios, i samband med dessa operationer.

2008 blev mina smärtor värre och värre. Jag sökte akut ett otal gånger. Utreddes för MS, kronisk magsår och diverse andra mag- tarm-sjukdomar.
Fick till slut ”Slask-diagosen” IBS och därmed avblåstes alla vägar, till fortsatt utredning.
Via IBS-forum, fick jag tips om att IBS hos kvinnor, ofta kan vara Endometrios och att det är en vanlig missbedömning inom vården.

Det var hösten 2009 och första gången, jag hörde talas om sjukdomen!
Efter egenstudier på ämnet och ett års tjatande om att få utredas för Endo, fick jag äntligen tid för en titthålsoperation med frågeställning om Endometrios!

…vilket visade sig vara den egentliga orsaken, bakom min svåra mensvärk, alla dessa bort-opererade cystor, en konstant molande smärta i hela bäckenpartiet och plötsliga attacker av ”knivhuggs-smärtor” (kräktes och tuppade av, ett flertal gånger), som tvingat mig till isolation i hemmet, då jag aldrig kan veta när nästa attack kommer.

Operationen visade, precis som i ditt fall, på sammanväxningar mellan tarmvägg och livmoder, bukhinna och äggstock, som ”kliptes upp”, samt Endo-härdar (rester av ”gammal inaktiv endo” samt aktiv endo), som brändes bort.

Tyvärr fick jag men av operationen och en vecka efteråt var jag tvungen att söka akut igen!

Jag behandlades med antibiotika och smärtlindring, då ultraljud och gyn-undersökning, inte visade på något, som kunde orsaka den monstruösa smärta jag hade.
Jag skickades hem efter ett dygn.

Ett år senare, hösten 2011, fick jag äntligen komma till smärtcentrum och där konstateras, att alla de ingrepp som gjorts genom åren, samt den senaste operationen, orsakat svåra och bestående nervskador, som uppstått under själva läkningsprocessen, efter ingreppen, inuti buken.

Det handlar om två, centrala nerver (Ileoinguinalis-nerven och  Femoralisnerven), som har sin bana, just där man öppnat för titthåls-operationerna och vidare ut i bäcken, ljumskar och ben. När dessa nerver kommer i kläm, störs signalsystemet och hjärnan får en konstant info-ström, via ryggmärgen (där smärtminnet sitter), om smärta, som egentligen inte finns!
Dvs; nerverna hamnar i ett hyperaktivt läge och hjärnan vet inte längre skillnad på verklig smärta, med reella orsaker, och ”inbillad smärta”, orsakad av ärrbildningen, som ständigt påverkar nerverna.

Detta är ett mycket svårbehandlat tillstånd och utan den expert-vård jag äntligen får, på smärtcentrum, hade det förmodligen lett till fler operationer, som i slutändan lämnat mig med ett underliv, utan varken livmoder eller äggstockar, men med samma svåra smärttillstånd!

Många med endometrios, får rådet att operera bort livmodern och/eller äggstockar, för att slippa menstruera och riskera att ny endo uppstår. Detta var min egen önskan, innan jag förstod, att det är långt ifrån, en lösning, då min smärta, till största delen, inte är orsakad av Endometriosen, utan istället av konsekvenser, efterdyningar och skador, orsakade av just operationer!!

Att operera bort de organ, som aktiverar endometrios, är alltså INTE en lösning. Det enda man, med säkerhet, uppnår med det, är att minska risken för cancer i äggstockar och livmoder (no shit?)..!

Jag vet att detta är en lång utläggning och förstår om du inte vill låta den vara i kommentarsfältet. Men jag anser att det är viktig information och något som BÖR uppmärksammas i samband med ”den dolda sjukdomen”(precis som du själv är inne på; att många försök till lindring, är oftast mer skälpande än hjälpande)!
Tyvärr är det mycket vanligt, att smärt-tillståndet hos kvinnor, som opererats av kirurger, med bristande erfarenhet och kunskap om Endometrios, faktiskt FÖRVÄRRAS, istället för att minskas…

___________________________________________________

Bloggar etiketter: Endometrios, fysisk smärta, konsekvenser, läkare, Landstings-politik, politik, psykisk ohälsa, sjukdom, sjukhus, smärta, Svensk sjukvård, vansinne

Ett avtryck!

…för att ni skall veta att jag fortfarande finns och att jag kommer återuppta bloggandet, när orden kommit tillbaka igen…

- Just nu är jag i akut behov av eget boende och det är där jag lägger den lilla ork jag har kvar, för tillfället!

…ett avtryck!

_________________________________________________

Bloggar etiketter: bilder, bloggande, flytt, förändring, förvirring, foto, fysisk smärta, konsekvenser, livet, mitt krig, psykisk ohälsa, Relationer, sjukdom, söka bostad, trasig