PåRiktigt 2.0

Ibland, när jag är mitt uppe i mina värsta perioder och får omgivningens reaktioner på mitt tillstånd, tänker jag att ”Herre Hjefulen, det är ju sån´t här som bara händer andra och precis som i dom där hemska dokumentärerna, om omöjliga fall, man ser på TV! Detta kan inte vara jag och absolut inte mitt liv!”

- Jag vill inte identifiera mig med, eller ens acceptera min kroniska och överjävliga smärta! Jag VILL INTE!

Jag var ju hos Dr Smärtexpert igår, för att göra nästa lokalbedövning och den här gången på båda sidorna, allt enligt planerna. Men jag var så smärtpåverkad och hade såna där kraftiga knivhuggssmärtor, att jag knappt kunde ta mig in till behandlingsrummet och häva upp mig på båren. ”Vi kanske ska vänta ett timme, om du behöver vila lite innan?”, han såg lite bekymrad ut. Men jag hade redan väntat en timme (han var sen från operation, inget att göra åt och något jag visste kunde hända), så jag ville bara få skiten överstökad och åka hem.

- Så grymt skicklig, han är med sina nålar, people! Helt otroligt!

Jag varnade för att jag nog kunde rycka till, helt oväntat, när smärthuggen kommer. ”Jag parerar, du kan vara lugn! Jag sätter nålar i födande kvinnor, ibland och de kan kasta sig över halva rummet, när värkarna sätter in. Jag är van!” han försäkrade sig om att jag var ok och om jag inte ville ha en sköterska, att ”hålla handen”, innan han påbörjade bedövningen. ”Nej, för helvete!” hörde jag mig själv säga och tillade att jag inte gillar mänsklig, fysisk beröring, överhuvudtaget.

- Klockan tolv, satte han sista nålen och jag väntade mig det där totala känselbortfallet, som sist. Men det kom aldrig!

När klockan var ett, hade jag fortfarande huggsmärtor. Även om de hade avtagit och inte var alls så påtagliga, som när jag kom… Halv två, fick jag äntligen lämna sjukhuset. Tårögd och besviken, hade jag frågat Dr Smärtexpert, att ”om detta inte fungerar, finns det något kvar att göra då? Eller är det kört, typ?” och han såg allvarligt orolig ut. Men lovade mig att han inte skulle släppa mig, utan att ha prövat allt som går, ”Det finns fortfarande en chans att detta kan fungera, det vet vi inte ännu och det finns några andra metoder kvar att testa. Såhär kan du bara inte ha det!”…

- Fuck it, people! Redan när klockan var fyra / halv fem, började monstersmärtorna plåga skiten ur mig igen!

Jag var på väg att söka akut. Men efter att ha pratat med sjukvårdsupplysningen, insåg jag att om jag ska ge den här smärtblockaden en chans, är det nödvändigt att stå ut och ta smärtan, när bedövningen släpper. Jag vet fan inte hur, men efter att ha svept en sexa Jäger och lagt mig under mitt 10-kilos kedjetäcke, däckade jag av tillslut och vaknade vid halv elva idag.

- Riktigt jävla mörbultat i hela buken och ännu mer gråt-svullen i ansiktet, än igår!

Orkar inte skriva mer än så, mina vänner och jag är fortfarande på gränsen till att ringa 112, ska ni veta!

…save me from myself, somebody!?

__________________________________________________

Bloggar etiketter: 112, Endometrios, fysisk smärta, insomnia, läkare, lokalbedövning, mitt krig, sjukhus, smärtblockad, smärtcentrum

Som jag konstaterat så många gånger förut, inte minst här i bloggen; det här går inte längre! Läget är ohållbart och jag orkar inte mer!

- Natten var ett rent helvete att överleva, people! Ett fucking jävla HelvetesHelvete!

Hjärtat bankade på så hårt att jag trodde det skulle spränga bröstkorgen på mig och trots att jag inte kunde hålla ögonen öppna, så trött jag var, fick jag fan aldrig somna! Jag lade mig så blickstilla det går och fokuserade på andningen, ”in genom näsan, långt ner i buken och ut genom munnen”, i ett försök att få ner pulsslagen.

- Vilopuls, som ligger runt hundra slag i minuten, det är fan inte friskt!

Hur mycket jag än försökte lugna hjärtat, jag tvingade i mig en massa mat, t.ex., det brukar ha en lugnade effekt, så gick det inte. Pulsen bara fortsatte att trumma på och till slut tog jag en dos till av mina sömntabletter, jag orkade inte.

- Jag var tvungen att komma ur det där tortyrläget, people, jag kunde gjort vad som helst och av alla onda ting, var detta nog ändå det bästa!

Jag vaknade och kickade igång dagen, med samma stresskänsla i kroppen och redan efter en timme i vaket tillstånd, hade tempen rusat upp några grader, pulsen likaså och jag var sådär dödligt trött igen, ”Hur fan ska jag fixa att ta mig till Öppenvården, i det här skicket och komma dit i tid?”, jag var riktigt orolig faktiskt.
Efter en Panodil, en näringsdryck och två kaffe, kunde jag känna lite, lite ork igen och jag promenerade de tre-fyrahundra meterna, i snigelfart, med svetten rinnande över hela kroppen. Men jag kom välbehållen fram..

- Fan! Jag är i så jävla dåligt skick, att jag kan jämföra det med sista tiden i missbruket, när varje dag kunde vara men sista och jag var fine med det!

Men jag vill inte ge upp. Jag vill inte dö.
Jag är inte dödssjuk.
Jag är bara utbränd…
Lika utbränd och öde inombords, som de ryska stäpperna, under krig.

Min Ssk, jag träffar varje måndag på Beroende-mottagningen, tog puls och tryck, gjorde en anteckning och lovade att ta upp det med teamet i morgon, ”Du kan inte ha en vilopuls, som ligger så högt, det är farligt i längden. Vi kanske bör se över dina mediciner! Jag försöker boka in dig till någon av våra läkare, så fort som möjligt!”…

- ”Någon av våra läkare”, people! Min läkare har alltså slutat och jag måste träffa en ny!

Bättre än ingen alls.
Men det känns lite snopet?!
Jag måste sova nu. Men återkommer med lite mer positiva grejer, senare ikväll. För livet är inte bara ett helvete!

…hoppas jag!

_____________________________________________________

Bloggar etiketter: ångest, Beroendeenheten, dåligt skick, dödstrött, hjärtklappning, hög puls, insomnia, ny läkare, Öppenpsykiatrin

För varje dag som går, känner jag hur jag tappar mer och mer, den där lusten på livet, som egentligen ligger så djupt rotad i mig. Men livslust är en färskvara och måste hela tiden uppdateras.

- Det görs per automatik, när en upplever bra dagar, åstadkommer något en är stolt över, eller utbyter vänskap och kärlek, med andra människor!

…jag behöver väl knappast gå vidare in på hur mycket jag saknar allt det där, i mitt liv. Ni vet.

- Eller, liv, people, ska jag kalla det ”tillstånd” istället, för det är inte mycket till liv!

Och jag vet att jag borde ligga på, tjata på sjukvården och be om ordentlig jävla koll av allt, som går att mäta. Men jag är så fed up på sjukhus, läkare och allt vad det innebär. Jag orkar inte, helt enkelt. Jag orkar inte längre fightas för mina rättigheter och värst av allt är väl, att jag inte tycker det är värt att satsa mer på mig…

- Jo, jag tänker så ibland, att det finns andra som kan göra något bättre av de pengarna!

Well, åt sidan med alla känslor och egentillverkad skuld. Nu tittar vi på det rent kliniskt och jag funderar på om jag ska söka upp en helt ny vårdcentral, ta med mig min symptomlista och få en ”second opinion”. Det är inte bara smärtan. Det är så mycket mer, som inte är som det ska.
Att jag har i stort sätt dagliga febertoppar, ledvärk, förkylning på förkylning och vissa dagar en extrem jävla trötthet. Samt ångest och sömnproblem, återkommande mindre cellförändringar, i livmoderhalstappen och knölarna i ena bröstet, som vägrar att försvinna, utan istället har börjat göra rejält ont. Jag kan inte använda BH länge…

- Vad är fucking vad i allt det här?

Sen jag fick diagnosen Endometrios, har allt liksom kopplats till den sjukdomen. Men egentligen; vad är det som säger att det inte finns en annan orsak också? Något som går att lösa, tänker jag, för om det inte vänder snart, finns det inte mycket mening med det här livet, som jag ser det. Krasst kliniskt.

…once, I had a Life, or should I say; I`d Life in me?

______________________________________________________

Bloggar etiketter: ångest, Endometrios, Grubbel, insomnia, livet, livstrött, mitt krig, neuropatisk smärta, psykisk ohälsa, second opinion, sjukdom, Symptom, trasig

Jävla helvetes smärthelvete! Stop torturing me! Hela jävla natten har du hackat upp i småbitar och förstört för mig, ditt satans, vidriga as, till existens!Nu sitter jag här i spillror igen och förbannar den korta natten…

- Nöjd nu? För det var väl så du ville ha det?

Fuck You! Du har verkligen retat upp fel brud, ska du veta! Jag ger mig inte så lätt och jag vägrar att du förstör min dag också. Tvärvägrar! Jag kommer ignorera varje liten påtryckning, från din sida och låtsas som att du aldrig ens funnits!

- Get lost! And when you´re lost, you stay lost! Get it?

__________________________________________________________

- I´ll run U over!- I´ll bury U deep!
__________________________________________________________

Jag har legat på soffan inatt. Legat där och krampat, hostat och gråtit. En förkylning är väl ingen fara, i sig. Men varje gång jag måste hosta, dras magmusklerna ihop och trycker på mina ömmaste punkter.

- Äggstockarna och hela jävla bäckenet, känns som vore de utmejslade av taggtråd, God dammit!

…och jag spottar slem, snor och infekterade vätskor, people. Jag spottar och spottar, för ut ska det! Jag har inte råd att drabbas av några jävla följdsjukdomar. Det räcker att B har lunginflammation. Någon av oss kan väl få stå pall? …typ jag, då!

- Klockan halv fem, gav jag upp mina fåfänga försök att somna och drog igång dagen!

Druckit te med honung, hostat, spottat och druckit ännu mera te. För jag har rejält ont i halsen idag. Envis förkylning, det här. Den liksom ligger under ytan hela tiden och ger sig till känna med olika symptom, sisådär varannan dag. Men den bryter aldrig ut helt och försvinner fan aldrig helt, heller!

- It´s yet another motherfucker to fight and kill!

…jag ger mig ALDRIG!

__________________________________________________________

Bloggar etiketter: bild, Endometrios, förkyling, foto, fysisk smärta, höstå, ilska, insomnia, mitt krig, sjukdom