PåRiktigt 2.0

Den 23 mars 2010, dog Loo Lönnroth av cancer, 29 år gammal, ung nybliven mamma, fri från sitt tunga drogmissbruk och alldeles, alldeles i helt jävla onödan.

- Aj! Satans jävla jätte AJ!

Loo Lönnroth. Bilden har jag lånat från hennes blogg.

Jag visste att hon var döende, det kom inte som en blixt från klar himmel, men ändå, någonstans, hoppades jag på ett mirakel, ett LooMirakel…

Fina, underbara, starka syster i kaoset, Loo Lönnroth ligger på sitt yttersta och jag har en smärtklump i halsen. Jag har aldrig träffat henne, men ändå har hon haft en stor plats i mitt hjärta, de senaste åren. Vi är så lika på många sätt. Utkämpar samma strid, kommer från samma misär, båda lika våldtagna av heroinets elixir och beroendets utanförskap.

Jag hittade henne på Qx för ett par år sedan och blev sådär igenkännande, skräck-förälskad i allt hon skrev, var och utstrålade! Sedan dess har jag sporadiskt, men regelbundet, kikat in på hennes blogg Social Ingenjörskonst och följt hennes kamp i livet.

Hon har gett mej inspiration, styrka, hopp och en jädrans massa ”kan hon, så kan fanimej jag åxå”!

_____________________________________________________

…kanske att det ändå gör det? Läs vidare och överväg!

Jag fick ett mejl…

 …ett riktigt mejl, med en livs levande avsändare! Ett märkligt mejl…

Bloggar etiketter: abstinens, Älskad Saknad, avtändning, bilder, bloggande, död, dödsdag, droger, gengångare, heroin, Loo Lönnroth, människor, Märkligheten, mitt krig, möten, sammanträffanden, slumpen, sug, tacksamhet, till minne av

Jag gråter. Jag gråter av smärta. Av utmattning. Av att vara utmattad och så torterad av min satans jävla envisa helvetes-smärta…

- Jag gråter för detta, mitt tillstånd, att det överhuvudtaget finns och faktiskt drabbar några av oss!

Jag gråter över att det krossar våra liv, drömmar och förhoppningar!
Det borde vara olagligt.
Det borde fanimej inte vara tillåtet, att plågas dag ut och dag in, av sin egen kropp. Allt medan ens relationer, ens trygghet och allt det där, som vi människor, hittar njutning i, trasas sönder och ligger i mikroskopiska glassplitter omkring en…

…utan en chans i helvetet, att kunna lagas till något användbart, igen!

- JAG HATAR MITT S.K. LIV! ALLTSÅ HATAR! OK!?

Walk a mile in my boots, innan du kräker upp en massa klokheter och tips, om olika jävla mirakelkurer och hur en kan ”läka sig själv” genom diverse Humbugs-Behandlingar, Spikmattor, Mindfulness, Kogne-fucking-tiv Beteende-bullshits-Terapi och andra ”Pling-Kristal-Konster”, allt vad det nu heter…

- Been there, done that and bought the bloody T-shirt!

Jag vågar påstå, att det är få människor, som inventerat sig själva, så grundligt, skoningslöst och ärligt, som jag faktiskt gjort. Under alla de år, jag kämpade mot beroende-demonens järngrepp om hela min vakna tid; till och med då, tog jag mig frivilligt till terapimottagningen och påbörjade processandet om självkännedom, felsökning och möjliga lösningar…

Även om jag, många gånger, satt där, hög som en skyskrapa och kanske inte i bästa tänkbara skick, för ärliga öppna och sanna, ordutbyten, så satt jag ändå där och VILLE förändra mitt sätt att leva långsamt ta livet av mig!

- Jag har det till godo, people och när jag sen äntligen lyckades bli befriad från knarkets våld, kunde jag återknyta till mitt ”tillgodo-konto” och ta en genare väg!

Alltså är det inte DÄR sko-fan klämmer. Jag lider inte av den sortens skavsår. Jag vet vem jag är, hur jag fungerar, inte fungerar och var jag har mina starka kort.

Jag vet hur jag kan använda dem och utnyttja tillfället, då ett Ess bör spelas ut och/eller, när jag skall ligga lågt istället, låta mig synas och ge fan i dubbla insatsen…

- Jag känner igen en usel hand också, vid det här laget och trots mitt höga risktagande, har tiden lärt mig, att en ”icke-handling”, kan vara ett oövervinnerligt vapen, det med, när det används rätt!

Det ni! Det är läroämnen, som ingår i ”Livets hårda skola” och inte går att förskansa sig på något välmeriterat universitet, what so ever!

Gatulivets oändliga smatter av käftsmällar, bakslag och styrkan, som växer sig mer och mer stabil, för varje nära-döden-kris, en överlistar och går levande ur.

- Det resulterar i ett krypterat, men dock utfärdat ”Street-Smart-Leg”, ska ni veta!

Hoppsan, det var värst vad det sprutade till här, i min för tillfället, så ordlösa blogg!
…men det rusade iväg ifrån min original point och det blev ju ganska bra, det med!
Eller?
Fuck it, jag behövde ösa ur mig mitt hat och alla sätt som hjälper, är bra!

- Hat, som stängts inne, alldeles för länge; det är livsfarliga grejer, det!

Det är något, en måste ha full ”Bomb-söknings-mundering”, skottsäker väst och allehanda skyddsutrustning som finns, på området, för att utforska, avsäkra och utsätta för syre igen…

- Well, Cattis! Du har en speciell liten gåva, att ta vara på! Låt inte hatet kväva den!

…men, öh, alltså det är ju min egen jävla kropp som hatar mig och misshandlar mig! Inte jag... alltså ”Jag” som i mitt mentala ”Jag”, om du förstår vad jag menar?

- Hey! Du är en HELHET, Catten! Glöm inte det!

Men, men, men jag vill ju… jag vill.. Vad fan vill jag egentligen, förutom att slippa min smärta, mina handikapp och all den där kroniska helvetes-tortyren?

- VET EJ!

…I hear you’re loosing weight, again
Do you ever wonder, who you’re loosing it for

__________________________________________

Bloggar etiketter: ångest, att leva med ADHD, beteendemönster, bloggande, droger, Endometrios, förändring, fysisk smärta, Grubbel, hat, konsekvenser, livet, livets hårda skola, mitt krig, Relationer, sjukdom

Eftersom jag är så rak, ärlig och ocensurerat delar med mig av ett öde, som många gånger handlat om ytterligheter, - På Liv och Död - vill jag att ni skall veta, att jag inser faran i att ”bli en förebild” och/eller att min bakgrund i missbruket, framstår som en drogromantisk thriller med ett lyckligt slut.

Det är som Monika skriver i det senaste Gästboksinlägget:

En av grunnene til at jeg synes det er så bra med å være ærlig om ting slett ikke er så enkelt, er fordi det føles belastende med alle historier om de som greier så veldig bra, og er så sterke på tross av…. Det kan selvfølgelig være til inspirasjon for andre, men jeg føler også det motsatte… (bruddstykker av en lang tankerekke, dette)
Til slutt må jeg si du imponerer med en fantastisk strek!

…hoppas ni förstår och kan läsa norska!

Alltså; jag har skapat en länk till några av mina texter, som tar upp just det dilemmat och lagt till en Bildwidget i sidofältet, med frågan ”Knarka?”, i hopp om att det kanske, kanske, kan hindra någon, ifrån att upprepa min vansinniga och fullkomligt livsfarliga helvetes-resa!

- En resa som handlar om, hur man tar livet av sig, på det mest utdragna, fega och smärtfyllda sättet, du kan tänka dig!

________________________________________________________

Jag vill börja med att berätta att, förutom heroinet, har kokain varit en darling, bland alla de preparat jag använt, under mina 17 år, i missbruk. Jag idag är drogfri sedan 2006. Men jag är långt ifrån hel och utan skador.

Jag har genomgått en neurologisk undersökning, pga misstankar om drog-relaterade skador i hjärnan. Trots att jag överlevt missbruket, fanns/finns det fortfarande en ätande risk, att jag ännu inte sett konsekvensernas fulla omfång.

Förutom det, att jag är känslomässigt störd, trasig och saknar erfarenhet av allt det där som ingår i ett vuxet liv, lider jag av smärtor, känselbortfall och inflammatoriska angrepp inifrån.

Den läkare jag hade då (MS-Specialist på SU i Göteborg), berättade att hon hade träffat ett flertal patienter, som använt centralstimulerande droger (amfetamin, kokain, extacy, mf.) och  drabbats av MS-liknande symptom. Symptom, orsakade av inflammationer i hjärnans kärl-väggar och en direkt följd av droganvändandet…

________________________________________________________

- Nu är jag tyvärr ingen ”kändis”. Som kändis, har en alltid en större genomslagskraft och kan verkligen nå ut, med ett budskap.

Men om jag inte hade knarkat bort mina möjligheter, är det inte helt omöjligt att jag blivit det. Jag spåddes en lysande skådespelarkarriär som ung och snubblade på mållinjen, då jag knarkade bort en roll, som kunde ha rullat ut den röda mattan, framför mina fötter, så ni kan använda mig som avskräckande exempel ändå!

- Eller just därför!

Egentligen tror jag inte på avskräckande exempel. Men om vi skall föra diskussionen överhuvudtaget, skall inget utelämnas och då är det min förbannade skyldighet, som medmänniska, att berätta hur verkligheten bakom drogromansen, kan se ut!

_________________________________________________________

ÖVERDOS

_________________________________________________________

En överdos, på heroin och blev jag liggande i koma, under alldeles för lång tid, för att kroppen skulle klara sig.

Efter ca 40 timmar, i ett förstelnat läge, hittades jag och blev förd till intensiven, där jag, med hjälp av hjärt- lungmaskin, till slut vaknade ur min medvetslöshet.

Jag ville gå på toaletten. Sjuksköterskan varnade mig med att ”Du kan nog inte gå själv. Ditt vänstra ben är förlamat!”.
Men jag trodde henne inte, hoppade ur sängen och föll ihop på golvet. Hon hade rätt:

- Mitt vänsterben var totalt förlamat och vänster skinka, var lika stor och hård, som en fotboll!

En konsekvens av de långa timmarna i andningsdepression och total stillhet.
Som ett liggsår. Fast inuti och precis nedanför ryggslutet, där ischias-nerven delar sig och leder ut i benen.
Lårkakan/liggsåret hade förlamat nerven och läkarna visste inte om jag någonsin skulle kunna gå igen…

- Känn på den! Att knarka bort sitt eget ben, people! Det är fett jävla obehagligt, ångestladdat och… Nä, det finns inte ord, för det!

Efter några dagars stapplande med rullator och sjukgymnastik, började jag återfå känseln igen. Och det med råge: Nerver, när de återhämtar sig och söker sin ursprungliga bana, är inte att leka med och den smärta de orsakar, under läkningsprocessen, är så svår och fasansfullt påtaglig, att inte ens Morfin ger någon lindring.

Fem månader med kryckor och en stickande, brännande smärta, som endast gick att lindra med iskallt vatten (avleda smärtan med förfrysning, helt enkelt), hela fem månader, skulle det ta, innan jag kunde gå utan stöd. Men jag är långt ifrån helt återställd och detta hände 2001…

Jag har fortfarande kramper, stickningar och känselbortfall i benet. Även musklerna, verkar aldrig återfå samma styrka och bärningskraft, som förr. Balansen sviktar än idag. Jag kan t.ex. inte längre susa iväg på mina älskade Rollerblades… Saknar!!!

- MEN: Jag hade tur! Jag kunde ha varit tvungen att amputera…

________________________________________________________

Jag skrev ett inlägg, i min gamla blogg (ProjektPåRiktigt), som jag ofta återkommer till. En post som bara MÅSTE vara tillgänglig, för er som besöker min blogg och vill läsa ”Rövarhistorier, skandaler och hemskheter om livet i missbruk och utanförskap”!

- Go a head! Läs och reflektera! Länk

__________________________________________________

Bloggar etiketter: droger, heroin, knark, knarkare, knarkskador, kokain, narkotika, överdos, psykos, pundare

Jag påbörjade denna post igår. Men igår var jag alldeles för påverkad av livets skörhet, i chock och orden liksom försvann.

Kvar fanns bara ett darrande vakuum, ett ansikte…

- Nej, två ansikten! Två älskade ansikten trängde igenom förstelningen och kopplade grepp om varje tusendel, av gårdagen!

_____________________________________________________

Måndag och jag traskade de invanda stegen, till Beroende-mottagningen, för att hämta min Apo-dos, kontrollera puls och tryck och proppa väskan full med närings-drinkar. Så många jag orkar bära, that is, utan att smärt-helvetet skall knäcka mig helt, för resten av dagen…

Det var ovanligt mycket folk, i väntrummet och jag satt i nästan en halvtimme, innan jag fick komma in, ”Det har varit så rörigt här, vi har hamnat efter i tidschemat. Hoppas det inte ställer till det!?”. Men jag har ju inte så många andra måsten, now adays, än just läkarbesök, öppenvårdskontakt, bostöd, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och…

- Nej, det blir inte så mycket tid över till något annat, people! Jag är sjuk på fuckin´ HEL-Tid!

När jag sen kom in i mottagningsrummet, kändes det i luften att något inte var som vanligt. Det visste jag egentligen; jag visste att det var min älskade, bästa Ssk´s sista arbetsdag och jag hatar avsked, varför jag redan bar stålrustning och lät munnen pladdra på utav bara helvete, för att slippa några känslomässiga utbrott.

- Men så kom den där jävla avskedskramen, oundvikligt och på riktigt!

Det var då hon viskade i mitt öra, att ”Jag måste berätta något sorgligt!” och jag kände hur luftröret, ända ner i magen, liksom frös till is. ”E är död”, forstätter den viskande rösten och vi kramar om varandra, så hårt att det nästan gör ont.

”När?”  Jag är avväpnad.
Tårarna har hittat sin väg, ut genom ögonhålorna, ner för kinden och vidare till munnen, som fortsätter sina viskningar, ”natten mellan onsdag och torsdag”. ”Cancern?” jag stammar. Kan knappt andas, ”var det cancern, som tog henne, tillslut?” och hon bekräftar.

- Min Läkare, min Psykiater i så många och svåra år, hon som skulle ta emot mig igen, när jag skrivs över till allmänpsykiatrin, där hon började jobba i höstas, hon finns inte längre!

Hon är död. Borta. Hon kommer aldrig mer se på mig sådär uppriktigt lyssnande, med huvudet lite på sne och med de där pigga pepparkaksögonen.
Ögonen som alltid har sett krigaren i mig och aldrig slutat tro på mig, att jag skulle bli clean och överleva helvetet. Inte en sekund.
Inte ens när läkarna på slutenvården, uttalat att ”patienten lider av cykloid psykos, utlöst av drogmissbruk och vår bedömning är att tillståndet, är kroniskt. Pat. rekommenderas medicinsk behandling, mot psykos och vår samlade bild är att medicinering är nödvändig, för att pat. inte skall återfalla i psykotiskt tillstånd”.

- Hon trodde aldrig på det där och var fast besluten om, att bara jag lyckades ta mig ur mitt drogmissbruk, skulle mina sunda sinnen återvända!

…och hon hade rätt: Jag lider inte av någon jävla cykloid psykos och jag är vid mina sinnens fulla bruk. Sist, men störst av allt; jag är drogfri och har varit det i sex år!

- Hon såg min potential, vilja och styrka och svek mig aldrig!

________________________________________________________

På G+ skrev jag bara några korta rader, när jag kom hem ifrån mottagningen, igår eftermiddag:

När tillvaron stelnar till och man undrar, ”Hur kan livet bara fortsätta, som om ingenting har hänt?”.

Dödsbud, när det kommer…
Oväntat och alldeles för tidigt i livet…

Luften darrar omkring mig och jag väntar på ögonblicket, när jag förstår vad som hänt och äntligen får brista ut i den där befriande gråten…

VILA I FRID EVA!

________________________________________________________

Den 30 januari, 2006, förlorade jag en nära vän, en själs-broder och en av de få, i missbrukets iskalla värld, jag brydde mig om, älskade och litade på. Han valde själv att avsluta sitt liv – Nej, nej och åter nej!

- Det var drogerna, som plågade honom till att hoppa ut genom sitt fönster, den där iskalla, fruktansvärda dagen!

Han väntade en rättegång och riskerade ett kortare fängelsestraff.
Men han visste, att han inte skulle fixa det, att den korta tid han tillbringat på polisintaget, att bara den var för mycket för honom.
”Jag kommer inte fixa att bli inlåst, Cattis! Jag fattar inte hur du klarade dig, på häktet, så länge? Jag hade tappat det helt! Fy fan, vilken ångest!” och jag försökte peppa honom.
”Du måste verkligen, alltså verkligen förmedla detta, till din kontaktperson på Frivården! Du måste! För jag är säker på att du kan få övervakning, kontraktsvård, eller fotboja! Jag hjälper dig, vännen, jag vet hur man kan lägga upp det!”. Men han var för trasig, för utslagen och så skör, ömtålig och…

- Han orkade inte mer! Sad but true!

…älskad, saknad och ett offer för vår tid!

________________________________________________________

- Förlåt mig, people! Jag lovade ju att det inte skulle bli fler käftsmällar här!

…men livet gör ju liksom inte alltid som man vill.
Eller gör det någonsin det?
Vet inte, men livet händer oss och det drabbar oss.
Det knackar på från andra sidan, med jämna mellanrum och påminner oss om att vi måste ta vår tid, här på jorden, att vi måste ta den till vara.
Att den är förgänglig!

…some die young!

________________________________________________________

Ps. Min läkare, Eva, blev 60 år gammal.
Kanske inte "ung", men 20 år till borde hon fått leva!

Bloggar etiketter: Älskad Saknad, cancer, död, dödsbud, droger, kärlek, Laleh, livet, livets förgänglighet, självmord, some die young, sorg, till minne av, tillbakablick, vänner