Kollaps, Endometrios & Uppfuckade Liv
Jag är utmattad till gränsen för vad jag pallar med nu och igår kom den oundvikliga kollapsen!
Nerverna, musklerna, hela min kropp, bara knöt sig och jag hade inte en suck att värja mig. Sammanbrottet var ett faktum och nu finns det inga ansikten i världen, att gömma mig bakom:
- Korten ligger på bordet, med framsidan uppåt och jag är så fett synad, people! Jag förlorade kriget mot mig själv!
- Jag är i så dåligt skick nu, people, att jag inte ens kan äta och min ork är snart helt slut!
Idag skall jag träffa min Socialsekreterare, mitt bostöd, min samtalskontakt (Nurse Pax) och mitt personliga ombud (Angel), för att hitta en lösning… Jag kommer att behöva vara ”någonstans där jag får hjälp, vård och uppsyn”, vad det nu kan innebära?
Men jag anar, att en tvångsomhändertagning, inte ligger så långt borta nu och jag är beredd att överlämna mig helt i deras händer…
…för jag kan inte reda ut, knyta upp eller ens få tag i alla trådar och trassel, som liksom lagt sig, som en kupa över hela min tillvaro!
- Jag kapitulerar igen och erkänner min maktlöshet!
Jag har inte orkat skriva här på bloggen, på länge nu och det är, även det, en konsekvens av Endometriosens framfart och efterdyning, i mitt fysiska, såväl som mentala tillstånd.
Jag läste precis ännu en tragisk historia, om ett uppfuckat liv, på grund av oupptäckt och obehandlad Endometrios och jag gråter, people, jag gråter över hur illa förfarna, många av oss har blivit, enbart för att Svensk sjukvård inte har tagit Endometrios på allvar, så som de flesta andra länder, faktiskt gjort/gör!
Vårdens inkompetens vid behandling av sjukdomen endometrios gav en bitter eftersmak. Ulrika Westerlund undrar vilket ansvar kliniker egentligen har för patienters hälsa.
I en tidigare artikel, på RFSU’s hemsida, skriver hon:
Jag är inte ensam om att inte ha fått någon hjälp av sjukvården. Sverige har hittills saknat en specialistklinik för behandling av endometriospatienter, något som många andra europeiska länder har haft länge. Men sedan oktober 2009 finns endometrioscentrum vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Margita Gustafsson är en av läkarna.
Vad är det största problemet inom vården idag för endometriospatienter?
– Okunskapen hos läkarna. Allmänläkarna känner ofta inte ens till sjukdomen, vilket leder till att det är väldigt vanligt att kvinnor sökt hjälp i många år utan att få någon hjälp alls. Också bland gynekologer är kunskapen bristande, många hinner inte uppdatera sig på ny forskning som finns om sjukdomen och ger därför inte sina patienter den bästa behandlingen.
– Attityden till endometrios hänger ihop med attityden till andra smärttillstånd hos kvinnor, som till exempel vestibulit. Kvinnornas smärtupplevelser respekteras inte.
– Det här leder till att det är mycket vanligt att kvinnor går med sjukdomen i upp till tio år innan de får en diagnos och därmed behandling. Det är väldigt problematiskt eftersom risken för verkligt handikappande symtom ökar ju längre man väntar. En patient med svår mensvärk i tonåren kan i tjugoårsåldern börja få värk också vid ägglossning och ännu några år senare ha närmast konstant smärta, säger Margita Gustafsson.
Jag skrev en lång kommentar, på den första posten och jag postar den i sin helhet, även här på min blogg, för att den är VIKTIG!
__________________________________________________________
Denna post, bör läsas med dim-syn, genom suddiga glasögon, eller om ni föredrar, att lägga ett effektfullt filter, över texten, innan ni läser vidare.
