PåRiktigt 2.0

LÄS DETTA!

- Kokain? En lina kanske? Kola är inte så farligt, det dör man inte av! Kom igen nu och dra en lina!

________________________________________________________

Jag vill börja med att berätta att, förutom heroinet, har kokain varit en darling, bland alla de preparat jag använt, under mina 17 år, i missbruk. Jag idag är drogfri sedan 2006. Men jag är långt ifrån hel och utan skador.

Jag har genomgått en neurologisk undersökning, pga misstankar om drog-relaterade skador i hjärnan. Trots att jag överlevt missbruket, fanns/finns det fortfarande en ätande risk, att jag ännu inte sett konsekvensernas fulla omfång.

Förutom det, att jag är känslomässigt störd, trasig och saknar erfarenhet av allt det där som ingår i ett vuxet liv, lider jag av smärtor, känselbortfall och inflammatoriska angrepp inifrån.

Den läkare jag hade då (MS-Specialist på SU i Göteborg), berättade att hon hade träffat ett flertal patienter, som använt centralstimulerande droger (amfetamin, kokain, extacy, mf.) och  drabbats av MS-liknande symptom. Symptom, orsakade av inflammationer i hjärnans kärl-väggar och en direkt följd av droganvändandet…

________________________________________________________

- Nu är jag tyvärr ingen ”kändis”. Som kändis, har en alltid en större genomslagskraft och kan verkligen nå ut, med ett budskap.

Men om jag inte hade knarkat bort mina möjligheter, är det inte helt omöjligt att jag blivit det. Jag spåddes en lysande skådespelarkarriär som ung och snubblade på mållinjen, då jag knarkade bort en roll, som kunde ha rullat ut den röda mattan, framför mina fötter, så ni kan använda mig som avskräckande exempel ändå!

- Eller just därför!

Egentligen tror jag inte på avskräckande exempel. Men om vi skall föra diskussionen överhuvudtaget, skall inget utelämnas och då är det min förbannade skyldighet, som medmänniska, att berätta hur verkligheten bakom drogromansen, kan se ut!

_________________________________________________________

ÖVERDOS

_________________________________________________________

En överdos, på heroin och blev jag liggande i koma, under alldeles för lång tid, för att kroppen skulle klara sig.

Efter ca 40 timmar, i ett förstelnat läge, hittades jag och blev förd till intensiven, där jag, med hjälp av hjärt- lungmaskin, till slut vaknade ur min medvetslöshet.

Jag ville gå på toaletten. Sjuksköterskan varnade mig med att ”Du kan nog inte gå själv. Ditt vänstra ben är förlamat!”.
Men jag trodde henne inte, hoppade ur sängen och föll ihop på golvet. Hon hade rätt:

- Mitt vänsterben var totalt förlamat och vänster skinka, var lika stor och hård, som en fotboll!

En konsekvens av de långa timmarna i andningsdepression och total stillhet.
Som ett liggsår. Fast inuti och precis nedanför ryggslutet, där ischias-nerven delar sig och leder ut i benen.
Lårkakan/liggsåret hade förlamat nerven och läkarna visste inte om jag någonsin skulle kunna gå igen…

- Känn på den! Att knarka bort sitt eget ben, people! Det är fett jävla obehagligt, ångestladdat och… Nä, det finns inte ord, för det!

Efter några dagars stapplande med rullator och sjukgymnastik, började jag återfå känseln igen. Och det med råge: Nerver, när de återhämtar sig och söker sin ursprungliga bana, är inte att leka med och den smärta de orsakar, under läkningsprocessen, är så svår och fasansfullt påtaglig, att inte ens Morfin ger någon lindring.

Fem månader med kryckor och en stickande, brännande smärta, som endast gick att lindra med iskallt vatten (avleda smärtan med förfrysning, helt enkelt), hela fem månader, skulle det ta, innan jag kunde gå utan stöd.

Men jag är långt ifrån helt återställd och detta hände 2001…

Jag har fortfarande kramper, stickningar och känselbortfall i benet. Även musklerna, verkar aldrig återfå samma styrka och bärningskraft, som förr. Balansen sviktar än idag. Jag kan t.ex. inte längre susa iväg på mina älskade Rollerblades… Saknar!!!

- MEN: Jag hade tur! Jag kunde ha varit tvungen att amputera…

_________________________________________________________

Jag skrev ett inlägg, i min gamla blogg (ProjektPåRiktigt), som jag ofta återkommer till. En post som MÅSTE vara tillgänglig, för er som besöker min blogg för att läsa ”Rövarhistorier, skandaler och hemskheter” om livet i missbruk och utanförskap!

- Go a head! Läs och reflektera!
…att ta sitt eget liv, på det mest utdragna, fega och smärtfyllda sättet, du kan tänka dig!

_________________________________________________________

KOKAIN & LIKVAKA

_________________________________________________________

Jag behöver en sysselsättning!

Min psykolog föreslog, att jag skulle gå ut i skolorna och berätta om mitt liv, arbeta drogförebyggande och fungera som ett avskräckande exempel. Jag ilsknade till och nästan skrek till henne: ”Tror du verkligen på den skiten? Jag gör det inte!”

Vi fick besök av just ett sådant avskräckande exempel, när jag gick i gymnasiet och det fick helt motsatt effekt på mig och var allt annat än drogförebyggande. Jag säger inte att han gjorde ett dåligt jobb.

- Problemet låg i att han levde!

Att han hade en ordnad tillvaro och dessutom verkade må riktigt bra! ”Cool, jag kan ju lungt knarka i 20 år till” tänkte jag…

Jag försökte förklara för henne, varför jag inte tror på det och tydliggjorde att ”Okej, om jag nu skulle nappa på ditt förslag, skulle jag först behöva gräva upp alla mina döda vänner, hänga en etikett runt halsen på dom med dödsdatum och dödsorsak, fläka upp dem på bårar och rulla in dom i klassrummet!”

Jag skulle inte säga ett enda ord om mitt eget liv. För så är det: Vi som tar oss ur och överlever ett tungt missbruk, är en missvisande liten skara. De som skulle bli avskräckta av min historia, är definitivt inte heller de, som ligger i riskzonen att fastna i missbruk ändå.

- Så tack, men Nej tack!

Psykologen hade aldrig ens tänkt i de banorna…

_________________________________________________________

Generation eXtacy

_________________________________________________________

Vi var backpackers utan mål. Vi sålde smycken på gatorna i de stora världsmetropolerna.

Vi dansade på hemliga platser, hela nätterna, iklädda neonfärgade alvluvor, med sömmarna utåt.
Vi hyllade alla gudar, utom vår egen och vår kärlek var kemisk, livsfarlig och höll oss hårt sammansvettsade.

Vi räddade varandras liv, när vi sög spyor ur varandras lungor och bjöd varandra på vatten, för att inte dö av uttorkning.
Vi flyttade från våra familjehem alldeles för tidigt och bytte ut dagsljuset mot UV-lampor och stroboskop.

Vi odlade skunk i garderoben och drack svampte, i dimman av Nagchampa-rökelse.
Vi lät oss trippa på elektronisk hyperpuls, skenande waowatoner och extatiska transbeat.
Vi som ville aldrig sova, aldrig bli vuxna och aldrig slå oss till ro.

Heroin-chic gällde på catwalken och vi slutade äta, för att vi kunde.
Istället levde vi på psykofarmaka, centralstimulerande och LSD.

Vila, det gjorde vi på psyket emellanåt, eller tillsammans i någons säng, någons golv, eller bara där vi hamnade.
Tätt ihop, med tomma pillerburkar mellan oss…

- Var är vi idag?

Många av oss dog unga. Några fastnade i Goa och fortsatte drömmen om Woodstock.

Andra sitter inlåsta på kåken, eller på psyket.
En del av oss, tog sina egna liv; en sköt skallen av sig, en hoppade från ett tak och en annan skar ut sina ögon, med kniv och är förevigt fast i en ruggig psykos.

Några av oss cyklar fortfarande omkring i stan, med rosa och grönt hår, som om ingenting har hänt.
En och annan har blivit förälder och gör vad de kan, för att leva så ”vanligt” som möjligt.

Många av oss har öppnat tatuerings eller piercingstudios och där är vi alla kunder, men annars då?
Som jag… Fastfjättrad i sjukskrivning och skador från då?

Ja, kanske…

Jag ser alldeles för få av oss och jag undrar; ”var är vi egentligen och har vi någonsin funnits?

_________________________________________________________

Psykos – Rå RIKTIGT!

_________________________________________________________

För första gången, på över tio år, dök han upp igen; den där varelsen,  jag uppfann under mina år i psykos och det enda levande, som verkligen kan skrämma skiten ur mig!

Han har aldrig skadat mig fysiskt, inte ens i mina drömmar, men bara hans närvaro, hans andetag och hans blick, får blodet att frysa i ådrorna på mig.

- Jag hamnar i hans våld på sekunden. Helt maktlös och med samma panik, varenda gång.

Min dubbelgångares blod, påstår han, att han livnär sig på och den dagen hon är tömd, kommer han till mig. Så har det varit, sen första gången jag såg honom och i nästan tre års tid.

_________________________________________________________

Hans villkor – Min fasa

Jag kunde gå runt på stan, i vilda diskussioner med folk, Vara helt uppslukad av samtalet i några sekunder, för att plötsligt ryckas tillbaka till verkligheten och inse att jag var helt ensam!

Det var riktigt jävla spooky, people! Själva uppvaknandet liksom, jäklar vilken obehaglig känsla: Att inte veta när man glider över gränsen, bara att man gör det och att man inte kan skilja på de två världarna. Men ändå veta, att det finns två!

- Dammit, people, jag skriver med ståpäls! Vad i helvete gjorde han i mina drömmar nu? Va?

En flashback från wayback, fick mig att gå ut i vardagsrummet och kontrollera, att han inte hade belägrat soffan. Så som han gjorde, den gången när jag ringde polis och bad dem komma och hämta en inkräktare som vägrade gå. Det gjorde han givetvis inte, men rädslan fanns…

Då, när det hände, för typ tolv år sen, var det jag som fick följa med polisen. Inte han, för som de sa ”Nej, det finns ingen annan här, han måste ha gått om han nånsin varit här!”. De kunde inte hitta några tecken på inbrott heller och jag hade inte låst upp dörren, så deras beslut, att köra mig till psyk-akuten, var nog inte så svårfattat!

Under tre års tid åkte jag in och ut på psyket. Jag åt neuroleptika frivilligt mot psykos, ibland. Men många gånger var de tvungna, att bälta mig för injektioner, när jag vägrade medicinering.

Tiden innan jag hamnade i psykos, gick jag på amfetamin och ecstasy, dagligen och i så stora doser att jag nästan aldrig sov. Läkarna var rörande överens om att det var en drogutlöst psykos, men mycket tveksamma till om jag någonsin skulle komma ur den…

_________________________________________________________

37 svåra händelser

_________________________________________________________

Listan kommer från en artikel ”Det som inte dödar”, i Svd för några månader sen, om forskning på ämnet, där deltagarna fått svara på vilka motgångar de varit med om, hur de tacklat dessa, gått vidare i livet och hur deras livskvalitet påverkats av dessa. Resultatet blev att personer med två till fem motgångar var de som fann sig bäst tillrätta i livet. De som rapporterade inga svåra prövningar alls var mer missbelåtna, liksom de som fått många törnar i livet.

1. Varit med om allvarlig olycka eller skada.
2. Utsatt för misshandel.
3. Allvarlig olycka eller skada hos någon älskad.
4. Allvarlig sjukdom.
5. Allvarlig sjukdom hos någon älskad.
6. Bevittnat någon (inte familjemedlem) bli skadad eller dödad.
7. Bevittnat familjemedlem bli skadad eller dödad.
8. Utsatts för hot om våld mot sig själv eller sin familj.
9. Upplevt påtvingad separation från familj/barn.
10. Deltagit i krig.
11. Maka/make/partners död.
12. Mammas död.
13. Pappas död.
14. Broders eller systers död.
15. Far- eller morförälders död.
16. Eget barns död.
17. Väns död.
18. Förlorat en närstående på grund av självmord.
19. Förlorat en närstående på grund av mord.
20. Skilt sig.
21. Upplevt föräldrars skilsmässa.
22. Haft svåra ekonomiska problem (utan pengar, mat eller bostad)
23. Upplevt svår brand eller naturkatastrof.
24. Drabbats av förlust i brand eller naturkatastrof.
25. Upplevt tragedi eller katastrof (skottlossning, bomber etc) orsakad av människor.
26. Drabbats av förlust i tragedi eller katastrof (skottlossning, bomber etc) orsakad av människor.
27. Bott i farligt bostadsområde.
28. Diskriminerats på grund av etnicitet, religiös bakgrund eller sexuell läggning.
29. Utsatts för farliga kemikalier eller biologiska medel.
30. Försummats av föräldrar som barn.
31. Misshandlats som barn (slagen, sparkad, bränd etc så att det blivit märken efteråt).
32. Bevittnat våld mellan föräldrar som barn.
33. Blivit slagen eller knuffad av sin make/maka/partner.
34. Blivit utskämd, förnedrad eller ofta fått höra ”du är inte bra”.
35. Någon har under tvång berört dina privata kroppsdelar eller du själv under hot tvingats beröra någon annans privata kroppsdelar.
36. Tvingats till sex med våld eller hot.
37. Haft en oönskad graviditet.

I stort sett, varenda en av de punkter med fet, kursiv text, har jag varit med om under mina år i missbruk och egentligen skulle jag lägga till ytterligare några…

_______________________________________________________

- Vill du förfarande testa droger? Vill du fortsätta knarka?

Vill du, som redan är fast i beroendets helvete, söka hjälp och försöka bli drogfri? - Gör det NU – Imorgon kan vara för sent!

_______________________________________________________