Krångelsteg, Frågetecken & All You Spread Before Me…
Det händer så mycket, just nu och på så många plan, att jag själv inte riktigt hinner med, eller ens passar in i min egen tillvaro.
- En tillvaro i någon slags process, tror jag. Förändring pågår, people! På gott och ont!
Jag är nu avaktualiserad på AF Samverkan och s.k. ”FAS I”, som jag varit sjukskriven ifrån i snart tre månader, btw. Sjukskriven från rehabilitering, hur snurrigt det än låter. Men så är det i alla fall och nu skall jag in för bedömning, i det stora maskineriet, aka ”Sjukförsäkringsreformen med ovisst antal, retliga detaljer”, som ingen förstår sig på. Alltså INGEN. Inte ens de som lyfter lön, för att se till att systemet fungerar…
- Yet another FuckUp och några vilsna krångelstigar i en byråkratisk, surrealistisk labyrint!
…medicinjusteringen fortsätter i samma takt som jag blir mer och mer förvirrad! Vad är vad och vem i helvete är jag, mitt i allt det där? Smärtan, för att ta ett exempel, har den avtagit sedan jag började med Palexian, eller är det så att den tilltagit istället(??) och att om jag inte hade Palexian, så skulle jag nog vara inlagd med morfin i blodomloppet, på nån jävla avdelning, där man inte vet vad de skall göra med mig, eller ens varför jag ligger där…
- Vet inte! Vet inte! Vet inte!
_______________________________________________________
Eva, min läkare inom psykiatrin i över tio års tid, hon som gick och dog, ni vet? Jag gråter fortfarande över hennes bortgång och har lite svårt att greppa varför det fångat mig så starkt och hur ont det faktiskt gör, att hon är död…
- Idag fick jag veta, att begravningen kommer att vara öppen, för de som vill komma och det värmer!
…jag ville, hoppades och önskade det så innerligt, att jag skulle få vara med och ta farväl av denna underbara, starka och livräddande kvinna! Nu vet jag. Jag är välkommen på minnesstunden och det finns inget mer läkande, i ett sorgarbete, än det där bekräftelsen, en begravning innebär.
- Jag får det där tillfället, jag önskade så starkt, people! Jag kan tacka henne, för allt hon gett mig, under de absolut svåraste åren i mitt liv!
…redan om en dryg vecka och jag tror att kyrkan kommer vara överfull. Inte bara av fysiska kroppar, utan även av kärlek och tacksamhet! Vi är så många, som fått ta del av hennes kunskap, nyfikenhet och engagemang.
I should have hatred for you
But I do not have any
And I have always loved you
Oh you have taught me plentyThe whole time I’d never seen
All you had spread before me
The whole time I’d never seen
All I’d need was inside me/Sinead O’connor
_______________________________________________________
- Ja, jag vet. Det blev ett rörigt inlägg. Men det är rörigt och jag trevar mig fram, lite här, lite där och lite här på stället!
…help me, I help U, to behold me!
_______________________________________________________
Related posts:
- Some Die Young, Darrande Vakuum & Två Ansikten Jag påbörjade denna post igår. Men igår var jag alldeles...
- DrogTest, FlashBack´s & MissbruksVård Det är många år sedan jag var tvungen att gå...
februari 6th, 2012 at 09:59
Hmm.. Vet allt för väl det där med ”who came first the chicken or the egg”-känslan. Blir det bättre eller sämre med denna sk behandling? Hade det varit värre utan? Eller är jag full av biverkningar? Livet blir liksom overkligt för att man inte vet vilken jäkla version som är ”sanningen” och det är inte helt okomplicerat att ta reda på vilken den är heller. Piller in, piller ut, nya dagar, nya känslor, och intrappning och uttrappningstid – det blir liiiiiiite svårt att jämför liksom.
Skönt att du känner att du får berätta för henne hur du känner på ditt vis via minnestunden/begravningen. Tror det tar dig så hårt för att hon var en symbol utöver hjälp och människa för dig. Ett ankare. Hopp. Och hoppet fick du som en gåva och den bär du med dig än idag. Hon skulle säkert vara stolt.
KRAMAR!
februari 7th, 2012 at 12:15
Ja, men så är det ju! Tack för att du reder ut saker och ting för mig, när jag går vilse!
SÅ är det! Vackert! Tack, tack, tack!