Some Die Young, Darrande Vakuum & Två Ansikten
Jag påbörjade denna post igår. Men igår var jag alldeles för påverkad av livets skörhet, i chock och orden liksom försvann.
Kvar fanns bara ett darrande vakuum, ett ansikte…
- Nej, två ansikten! Två älskade ansikten trängde igenom förstelningen och kopplade grepp om varje tusendel, av gårdagen!
_____________________________________________________
Måndag och jag traskade de invanda stegen, till Beroende-mottagningen, för att hämta min Apo-dos, kontrollera puls och tryck och proppa väskan full med närings-drinkar. Så många jag orkar bära, that is, utan att smärt-helvetet skall knäcka mig helt, för resten av dagen…
Det var ovanligt mycket folk, i väntrummet och jag satt i nästan en halvtimme, innan jag fick komma in, ”Det har varit så rörigt här, vi har hamnat efter i tidschemat. Hoppas det inte ställer till det!?”. Men jag har ju inte så många andra måsten, now adays, än just läkarbesök, öppenvårdskontakt, bostöd, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och…
- Nej, det blir inte så mycket tid över till något annat, people! Jag är sjuk på fuckin´ HEL-Tid!
När jag sen kom in i mottagningsrummet, kändes det i luften att något inte var som vanligt. Det visste jag egentligen; jag visste att det var min älskade, bästa Ssk´s sista arbetsdag och jag hatar avsked, varför jag redan bar stålrustning och lät munnen pladdra på utav bara helvete, för att slippa några känslomässiga utbrott.
- Men så kom den där jävla avskedskramen, oundvikligt och på riktigt!
Det var då hon viskade i mitt öra, att ”Jag måste berätta något sorgligt!” och jag kände hur luftröret, ända ner i magen, liksom frös till is. ”E är död”, forstätter den viskande rösten och vi kramar om varandra, så hårt att det nästan gör ont.
”När?” Jag är avväpnad.
Tårarna har hittat sin väg, ut genom ögonhålorna, ner för kinden och vidare till munnen, som fortsätter sina viskningar, ”natten mellan onsdag och torsdag”. ”Cancern?” jag stammar. Kan knappt andas, ”var det cancern, som tog henne, tillslut?” och hon bekräftar.
- Min Läkare, min Psykiater i så många och svåra år, hon som skulle ta emot mig igen, när jag skrivs över till allmänpsykiatrin, där hon började jobba i höstas, hon finns inte längre!
Hon är död. Borta. Hon kommer aldrig mer se på mig sådär uppriktigt lyssnande, med huvudet lite på sne och med de där pigga pepparkaksögonen.
Ögonen som alltid har sett krigaren i mig och aldrig slutat tro på mig, att jag skulle bli clean och överleva helvetet. Inte en sekund.
Inte ens när läkarna på slutenvården, uttalat att ”patienten lider av cykloid psykos, utlöst av drogmissbruk och vår bedömning är att tillståndet, är kroniskt. Pat. rekommenderas medicinsk behandling, mot psykos och vår samlade bild är att medicinering är nödvändig, för att pat. inte skall återfalla i psykotiskt tillstånd”.
- Hon trodde aldrig på det där och var fast besluten om, att bara jag lyckades ta mig ur mitt drogmissbruk, skulle mina sunda sinnen återvända!
…och hon hade rätt: Jag lider inte av någon jävla cykloid psykos och jag är vid mina sinnens fulla bruk. Sist, men störst av allt; jag är drogfri och har varit det i sex år!
- Hon såg min potential, vilja och styrka och svek mig aldrig!
________________________________________________________
På G+ skrev jag bara några korta rader, när jag kom hem ifrån mottagningen, igår eftermiddag:
När tillvaron stelnar till och man undrar, ”Hur kan livet bara fortsätta, som om ingenting har hänt?”.
Dödsbud, när det kommer…
Oväntat och alldeles för tidigt i livet…
Luften darrar omkring mig och jag väntar på ögonblicket, när jag förstår vad som hänt och äntligen får brista ut i den där befriande gråten…
VILA I FRID EVA!
________________________________________________________
Den 30 januari, 2006, förlorade jag en nära vän, en själs-broder och en av de få, i missbrukets iskalla värld, jag brydde mig om, älskade och litade på. Han valde själv att avsluta sitt liv – Nej, nej och åter nej!
- Det var drogerna, som plågade honom till att hoppa ut genom sitt fönster, den där iskalla, fruktansvärda dagen!
Han väntade en rättegång och riskerade ett kortare fängelsestraff.
Men han visste, att han inte skulle fixa det, att den korta tid han tillbringat på polisintaget, att bara den var för mycket för honom.
”Jag kommer inte fixa att bli inlåst, Cattis! Jag fattar inte hur du klarade dig, på häktet, så länge? Jag hade tappat det helt! Fy fan, vilken ångest!” och jag försökte peppa honom.
”Du måste verkligen, alltså verkligen förmedla detta, till din kontaktperson på Frivården! Du måste! För jag är säker på att du kan få övervakning, kontraktsvård, eller fotboja! Jag hjälper dig, vännen, jag vet hur man kan lägga upp det!”. Men han var för trasig, för utslagen och så skör, ömtålig och…
- Han orkade inte mer! Sad but true!
…älskad, saknad och ett offer för vår tid!
________________________________________________________
- Förlåt mig, people! Jag lovade ju att det inte skulle bli fler käftsmällar här!
…men livet gör ju liksom inte alltid som man vill.
Eller gör det någonsin det?
Vet inte, men livet händer oss och det drabbar oss.
Det knackar på från andra sidan, med jämna mellanrum och påminner oss om att vi måste ta vår tid, här på jorden, att vi måste ta den till vara.
Att den är förgänglig!
…some die young!
________________________________________________________
Ps. Min läkare, Eva, blev 60 år gammal. Kanske inte "ung", men 20 år till borde hon fått leva!
