- Kriga, det gör jag på natten, i drömmarna, där ingenting är På fuckin´ Riktigt!
- Vad är klockan och vilken månad har vi nu?
…och spelar det någon roll?
_________________________________________________________
- Jag kan inte motstå den frestelsen, inte när de jävlarna har fyra kampanj-ställ i affären. Hell no!
Dagarna springer förbi och jag inte hur jag ska kunna komma ikapp, eller ens fatta vad fan jag håller på med. Men jag har åtminstone blivit officiellt inskriven på Arbetsförmedlingen nu, idag faktiskt, och deltar nu i vad som kallas ”Första steget”…
- Seriöst people, den broschyren jag fick med mig, den får mig att vilja spy upp kanelgifflarna! Sicket hån!
Jag ska fanimej scanna in den och visa er, för det går inte att beskriva. Det går bara inte.
- Fulgråten då? Den som får ögonlocken att svullna till det dubbla och lägger en skrikande röd färg över hela ansiktet, var kom den ifrån?
Jag träffade min fd samtalskontakt på polikliniken, där jag går och hämtar mediciner, bland annat. Nurse Pax, även kallad. Hon ska vara med på vårdplaneringsmötet, nu på torsdag, som min kontaktperson från Psykiatrin och hon ville veta vad jag hade för önskningar. Jag berättade om mina flashbacks och hur de fortsätter att plåga mig, ”Jag behöver verkligen hjälp att reda ut allt det där. Jag kan inte leva här och nu, så länge den där skiten jagar mig!”
Hon såg på mig med en sån där allvarlig blick, som är fyllt av förståelse och trygghet, ”Ja, jag kan nog förstå vad det rör sig om. Utifrån det jag vet. Från alla våra samtal.” Jag brast. Paniken kom från ingenstans och ett par minuter senare låg jag på en brits inne i ett mottagningsrum.
Fingrarna och läpparna darrade krampaktigt och sen kom den där stickande känslan, som sockerdricka och jag vet ju varför; jag hyperventilerade och fick en överdos av syre. Inget konstigare än så. En panikattack.
- Jag går omkring och håller ihop, people, hela dagarna trycker jag ner och håller paniken på avstånd!
…som en tickande bomb: Livsfarlig!
_______________________________________________________
För trots att jag är både sjuk och utförsäkrad, utan inkomst, kommer jag att få fira midsommar vid havet, tillsammans med min favoritmänniska, the One, min Älskling B.
- I´m da´ Queen of fuckin´ everything!
Och jag är tacksam, det är jag verkligen. Även om jag skulle önska att vissa saker hade sett lite bättre ut, så är jag, på det stora hela, grymt jävla tacksam.
- Jag ville bara säga det, people, för det gnälls alldeles för mycket här, nu för tiden!
Det är faktiskt inte alla unnat, att ha någon vid sin sida, när livet sviker. Någon att leva för. Någon att bli gammal med.
…han är fanimej värd att dö för!
____________________________________________________
...alltså, det är ju så att jag varit utförsäkrad i över en månad nu och jag väntar fortfarande på det där mötet, när min handläggare från FK, gör en ”officiell överlämning” av mig, till en handläggare på ”Arbetsförmedlingens Samverkan”.
- Ja, hon måste tydligen vara personligt närvarande, trots att jag aldrig ens träffat kvinnan!
Hon har varit på semester. Så skönt för henne! Nu är hon tillbaka på jobbet igen och arbetar febrilt med att få till överlämningsmötet. Det måste ske innan den första juli (alltså nästa vecka, mån, tis, eller ons.), för sen går hon på semester igen. Så ännu mer skönt för henne! Så jävla trevligt, med några veckors semester, lite här och där! Hade jag kännt henne, eller bara träffat henne nån gång, hade jag säkerligen unnat henne hur jävla mycket semester som helst…
Men nu är det inte så och jag måste fan komma in i systemet, på AF, för att kunna få mitt ”Aktivitetsstöd”, som det tydligen kallas…
- Typ igår, eller i förra veckan nån gång, people! ”Nu” känns som ett futtigt krav i sammanhanget!
Ja, ja… I sinom tid, i sinom fucking tid!
…Midsommar och hela Sverige stannar!
______________________________________________________________
Gästbloggar på NPF-Forum ibland! Senaste Gästboksinäggen!
Endometriosföreningens blogg
